Hej!
Här kommer (i stort sätt) hela min novell ifrån det svenska nationella provet!
Uppgiften var bara att man skulle skriva en novell med den första meningen "Spegeln föll ur min hand." (tror jag att det var?). I alla fall så är det här min version med titeln Splitter!
Här kommer (i stort sätt) hela min novell ifrån det svenska nationella provet!
Uppgiften var bara att man skulle skriva en novell med den första meningen "Spegeln föll ur min hand." (tror jag att det var?). I alla fall så är det här min version med titeln Splitter!
Splitter
Spegeln föll ur min hand.
Det var som om tiden stod still sekunderna efter att det reflektiva glaset hade splittrats i tusen bitar på det mörka trägolvet. Jag kunde inte slita blicken ifrån det vackra glittret som klädde brädorna så fint. Det påminde mig om himlen på en klar midvintersnatt fylld med lysande stjärnor.
Sedan när jag började andas igen var det som om jag bröts ur en trans och istället för att känna beundran så greps jag av panik.
- Min enda väg ut, skrek jag, men det kom bara som ett litet pip.
Det kändes som om ett par osynliga händer hade ett hårt grepp om min hals när jag kved efter luft.
- Min enda väg ut, skrek jag, men det kom bara som ett litet pip.
Det kändes som om ett par osynliga händer hade ett hårt grepp om min hals när jag kved efter luft.
- Det enda sättet att komma ut ur det här vidriga stället! ropade jag argt även fast jag visste att det inte fanns någon här att höra mig.
Den där spegeln var den enda invägen hit, och den enda utvägen. Jag var fast här, en fånge till spegelns mörka krafter. Föralltid.
Den där spegeln var den enda invägen hit, och den enda utvägen. Jag var fast här, en fånge till spegelns mörka krafter. Föralltid.
Jag tänkte tillbaka på min familj, mina vänner och allting annat i den andra världen. Jag skulle aldrig få se något av det igen. Det var bara det här mörka, färglösa rummet som luktade damm och våta gamla strumpor som jag fick nöja mig med i all evighet.
Om det var såhär jag skulle vara tvungen att spendera resten av mina dagar så skulle det bara vara minnnen som jag fick lita på att ge mig glädje. Jag försökte komma ihåg lukten av nyklippt gräs på sommaren och hur fåglarna kvittrade precis innan solnedgången. Jag försökte komma ihåg hur det kändes att gå ut och leka i den första snön på vintern. Men det gick inte. Jag kom inte ens ihåg mitt egna namn.
Det var som om mitt förflutna bara var ett tomrum fullt av mörker.
Jag kände hur allt svindlade till.
- Jag har ingenting längre, muttrade jag hopplöst och kände att jag började må illa.
Jag satte mig på en gammal knarrig stol för att hålla balansen medans en liten tår fall ljudlöst ned för min kind.
- Varför var jag tvungen att hitta den där förbannade spegeln?! Varför var jag lurad till att tro att den kunde hjälpa mig och få tillbaka min syster efter olyckan? snyftade jag när jag trodde att tårarna aldrig skulle ta slut.
Men det gjorde dom.
Efter att mitt ansikte hade torkat och mina röd-svällda ögon hade lagt sig så bestämde jag mig för någonting.
- Om allting man hade är borta och om man inte har någonting kvar att leva för, varför ska man då leva? ifrågasatte jag mig själv.
Efter att mitt ansikte hade torkat och mina röd-svällda ögon hade lagt sig så bestämde jag mig för någonting.
- Om allting man hade är borta och om man inte har någonting kvar att leva för, varför ska man då leva? ifrågasatte jag mig själv.
Jag kunde inte komma på ett svar på den frågan.
Efter att jag hade ställt mig upp ifrån den gamla stolen och tittat igenom rummets alla lådor och hörn så fann jag inte någonting användbart till mitt slutgiltiga uppdrag. Allt som fanns var hundratalsår gamla gulnade brev och böcker på ett oläsligt språk som jag gissade var latin. Inget rep, ingenting vasst, inget som ens skulle kunna göra en fluga illa. Men då såg jag det.
Glas splittret.
Jag gick sakta emot spegelbitarna med säkra steg. Min oro, osäkerhet och rädsla var nu borta. Jag visste vad jag skulle göra.
Splittret glänsde i mina händer när jag plockade upp det ifrån golvet.
- Som himlen på en klar midvintersnatt fylld med lysande stjärnor, viskade jag sakta medans jag tvekade innan jag tröck glaset hårt emot min handled.
Efter att jag hade ställt mig upp ifrån den gamla stolen och tittat igenom rummets alla lådor och hörn så fann jag inte någonting användbart till mitt slutgiltiga uppdrag. Allt som fanns var hundratalsår gamla gulnade brev och böcker på ett oläsligt språk som jag gissade var latin. Inget rep, ingenting vasst, inget som ens skulle kunna göra en fluga illa. Men då såg jag det.
Glas splittret.
Jag gick sakta emot spegelbitarna med säkra steg. Min oro, osäkerhet och rädsla var nu borta. Jag visste vad jag skulle göra.
Splittret glänsde i mina händer när jag plockade upp det ifrån golvet.
- Som himlen på en klar midvintersnatt fylld med lysande stjärnor, viskade jag sakta medans jag tvekade innan jag tröck glaset hårt emot min handled.
Smärtan var hemsk och jag ångrade mig fort men det fanns ingen återvändo nu.
Framförallt inget skäl till återvändo.
Framförallt inget skäl till återvändo.
Blodet började genast spruta och täcka golvet runt resten av spegel glaset när jag gnuggade in splittret i mina pumpande ådror.
Det tog inte långt tid innan jag började känna mig svimfärdig och jag var inte säker på om det var på grund av smärtan eller att jag hade förlorat så mycket blod.
- Jag undrar om det var såhär du var tvungen att lida innan någon hittade dig död fastklämd i bilen nere i diket käre syster, hostade jag fram när jag gled ner på golvet.
Allt jag såg nu var det torkande blodet som återförenade spegelns alla bitar igen.
Det tog inte långt tid innan jag började känna mig svimfärdig och jag var inte säker på om det var på grund av smärtan eller att jag hade förlorat så mycket blod.
- Jag undrar om det var såhär du var tvungen att lida innan någon hittade dig död fastklämd i bilen nere i diket käre syster, hostade jag fram när jag gled ner på golvet.
Allt jag såg nu var det torkande blodet som återförenade spegelns alla bitar igen.
Min syn började bli suddig och jag visste att min tid var inne. Jag slöt ögonen och allt blev svart.
Jag kunde inte känna smärtan längre.
Jag kunde inte känna smärtan längre.
Slut.
Sådär ungefär gick min novell! Det fanns ju såklart lite små ändringar i versionen som jag lämnade in, men jag kunde ju inte komma ihåg allt, right?
Jag hoppas att den var någorlunda bra i alla fall! Jag jobbade verkligen hårt på den under dom där fyra timmarna även fast jag kände mig helt död!
